"Ska vi ta och kolla din längd och vikt?" Frågan fick jag när jag var på hälsosamtal hos skolans skolsyster. Följdfrågan med det var "Eller vet du vad du väger?" Jag svarade nej och berättade att jag tidigare vägt mig två gånger om dagen i flera månader. Direkt sa skolsköterskan "Ska vi skita i det då?" Det var som om att något hoppade igång inom mig som sa att jag skulle göra det, bara för att liksom. Så jag gjorde det. Jag ställde mig på vågen och fick se vad jag vägde.

För drygt ett halvår sedan skulle jag bli helt förstörd. Då blev jag helt förstörd om vågen visade några få gram mer än vad det gjort dagen innan. Det kunde förstöra hela min dag och jag kunde bli otroligt ledsen och så osäker. Men då, när jag stod där och såg vad jag vägde, när vågen visade några kilon mer än vad det gjort senast, blev jag glad. Varken ledsen eller besviken. Jag blev glad för att jag  klev upp på vågen (efter två månader) och såg vad jag vägde men gick sedan vidare med mitt liv.

 

Jag vet att det sitter minst fem personer som läser just detta inlägg som väger sig varje morgon, som tänker på vad hen äter och vad det innehåller, hen äter mycket mindre de dagar hen inte tränar och är rädd för fett och kolhydrater. Jag vet att det finns flera personer som går till skolan efter att ha vägt sig och mår dåligt, mår dåligt över vad de väger och hur de ser ut. Det är så otroligt jobbigt för både en själv men också för omgivningen. Jag vet, för jag har varit där.